Det var en härlig vårlördag vi åkte ner till ett av kapellen på västgötaslätten. Maskrosorna, som inte brukar omtalas med glädje, lyste  intensivt gula på ängarna och vi njöt av den intensiva färgen på de översållade fälten. Målet för resan var Salemkyrkan i Larv, där ursprungligen den i frikyrkokretsar välkända Ida Andersson lät bygga ett kapell i början av 30-talet. Det var tillsammans med en liten grupp där, som kallade sig Senapskornet. Gruppens namn var nog så symboliskt, efter några år med det  nya kapellet, året var 1936, bildades Salemförsamlingen här. Fortfarande, alla utflyttningar till trots, så är här fortfarande en livfull församling med regelbunden verksamhet. Salemkyrkan ingår i EFK, Evangeliska Fri Kyrkan. Maritha Jacobson lotsar oss genom kyrkans och församlingens historia vid det goda kaffebordet efter sånggudstjänsten

Det var välfyllt i kyrkan, fler besökare än medlemsantalet i församlingen, då gudstjänsten började. Alla sjöng med i de välkända sångerna. Många berördes av sånger som påminde om vänner och händelser de mött. Det var varma och kära minnen förknippade med de mest kända sångerna. Men det blev också en del nya upptäckter när vi sjöng sånger som inte blivit så spridda. Lydia ansträngde sig inte för att sprida sångerna utan de skrevs för hemförsamlingens behov. Spridningen skedde ofta genom att sångerna användes vid sångarsamlingar och på ungdomsläger där deltagarna tog hem sånger och använde dem där. Det har gjort att vi har med en del mindre kända, men inte mindre fina, sånger i vårt program. Det finns några pärlor, exempelvis Den skönaste sången, som vi nu fick sjunga i det mer än timslånga programmet. Vi tackar Gud och Salemförsamlingen för en härlig gemenskapskväll och önskar all välsignelse över församlingen för framtiden.