Annandagen påsk var det redan sommarvärme i luften och vitsipporna bredde ut sin vita matta mellan träden. Vi njöt i fulla drag av den härliga naturen när vi närmade oss Zinkgruvan, gruvorten i södra Närke där man brutit zink- bly- och kopparmalm i mer än 150 år.

Vi är på väg till Baptistkyrkan Fridhem, där man skall avsluta påsken med en påskfest och där vi får tillfälle att sjunga ur Lydias sångskatt. Det blir naturligtvis några fler sånger om Golgata och uppståndelsen än annars, det är ju påsk.

När vi kommer in i samhället ser vi snart den speciella kyrkan, Fridhem, högt placerad och vad man här menar Amerikainspirerad i sin utformning. Det är lätt att tro så när man ser den. Byggd 1914 så kan det bli aktuellt med 100-årsfirande i år.

Det är en varm atmosfär i kyrkan när man samlas och det är också en typisk gemenskapsmåltid som dukas upp när det blir dags för måltiden. Medlemmarna hjälps åt och det smakar fint för både gom och hjärta.

Lydias sånger är älskade och väl igenkända också här. När vi kommer till avslutningssången Han lever, så sjunger alla av full kraft och med den fina akustiken som är i kyrkan klingar sången så härligt som jag tror Lydia tänkte sig när hon översatte just den sången från Billy Grahams möten, over there.

I den varma och inkluderande atmosfären tillsammans med ortens folk kände vi att berättelserna om Närkeskvinnan Lydia gav en bra sammanfattning av påskens budskap, som framför allt handlar om nåden – Det enda jag vet, det är att nåden räcker…