Ett hem fyllt av sång och musik
Lydia Lithells barndomshem var fyllt av sång och musik.Hon föddes 1909. För Lydia var skrivande, sång och musik dominerande hela livet. Hon växte upp i Kumla, där hela familjen Engvall var mycket engagerade i baptistförsamlingen Ebenesers verksamhet.
Började skriva som barn
I några sparade brev, hon skrev som åttaåring, står det så här:
”Bästa mamma!
Medan du nu är borta passar jag på att skriva mitt sedvanliga ”söndagsbrev” till dig. Elisabeth spelar nu, jag spelade förut, men fick ej spela för henne.”
Brevet avslutas senare från åttaåringen med ”Din vän Lydia”
Samma år skrev hon igen till sin mamma:
”Jag skulle nu skriva några rader till dig. Pappa sitter och spelar nu och jag måste hjälpa honom att sjunga och så måste jag skriva till dig på samma gång. Och skriva vill jag.
Får jag skriva varje söndag till dig?”
Redan dessa spontana brev till mamma Ida ger en bild av den kommande sångledaren och sångförfattaren: Vill spela själv, sjunger med pappa, måste skriva.
Alltid beredd att få en sång.
Man förstår, att sånger och texter alltid fanns nära henne. Hon hade penna och anteckningsblad vid sängen, i handväskan, under mötet, i bilen, ja ständigt till hands ifall det skulle födas en sång. Det var så de flesta sånger blev till. De bara kom. Inspiration kunde vara naturen, en fras från predikanten eller kanske stämningen i mötet. Sången Jag har hört om en stad, inspirerades av Donkosackernas sköna ryska sång på en konsert.
Fanns inte känslan för att skriva en sång blev det ingen sång skriven. Förlagschef Einar Andersson i Helgelseförbundet fick uppleva detta, när hans beställda sång dröjde och dröjde. Lydia var svårt sjuk när han till sist fick den önskade sången, som var Det enda jag vet.
Familj och vänner stimulerade
Giftermålet 1938 med Daniel Lithell och de fem barn de fick, begränsade inte hennes engagemang av musiklivet i församlingen. Barnsånger blev naturliga att skriva. ”Jag ville fråga änglarna” tillägnade hon exempelvis sina minsta flickor som blev porträtterade på sångbladet. Barnsånghäftena ”Duvan flög” och ”Kvivi-vitt” med tillsammans 35 sånger producerades och gavs ut medan de egna barnen var små. Hon illustrerade dem med egna teckningar.
Bords- och bröllopsvisor vid olika festliga tillfällen förgylldes av hennes förmåga. Jubileumsvisor till den Lithellska korvfabrikens 50-årsjubileum med alla anställda omnämnda med namn och syssla var exempel på sådant. Hon har också efterlämnat en rik skatt av dikter.
Utvecklade sånglivet
Nya idéer tog sig uttryck i olika orkestrar och sångkörer: mandolinorkester, gitarrsystrar, flickkör, damtrio och manskör. Till alla dessa skrev hon noter för hand. Till strängmusiken skrev hon många egna sånger, arrangemang och potpurrier till. Potpurrier var omtyckta under den här tiden.
Hon översatte också sånger från Billy Grahams repertoar, som då började sjungas i Sverige. Lydia var drivande i församlingsarbetet i stort.
Som familj medverkade de på olika möten, hos många små församlingar, men också i större sammanhang som t.ex. på John Hedlunds korståg i Norrköping.
Lydia deltog också som mentor och musikalisk rådgivare för att utveckla andra ledare i musiklivet. Här en blandad kör med Roland Lithell som ledare. Lydia nr tre i främre raden.
De sista åren
1953 opererades Lydia första gången för cancer. Därefter följde några intensiva år. Bl.a. tog hon organist och kantorsexamen 1954. Kanske var det ett sätt att skingra oron för det hon bar på. På bilden gratuleras hon av svägerskan Ingegärd Lithell utanför Lunds domkyrka, där examinationen ägde rum.
Att Lydia var en uppskattad personlighet av stora mått förstår man av alla efterlämnade minnesord. Hon dog 6:e dec 1957, 48 år gammal.Vi gläds åt den rika sångskatt hon lämnat efter sig. Det är många tacksamma kommentarer vi fått ta del av från människor som funnit tröst och vila i de många ljusa sångerna om nåden och himlen när vi varit ute och presenterat hennes liv och sånger.