Det var med en speciell hemkänsla som vi sjöng Lydias sånger vid ett välbesökt möte i hennes kära hemförsamlings kyrka, Ebeneserkyrkan,  numera Fylstakyrkan. Och när bilderna av den gamla strängmusiken visades var det många som kände igen sig själva och många av de gamla sångarna som var med på ”den gamla goda tiden”. 1950-talet var strängmusikens glansperiod och det var under de åren som många av Lydias sånger kom till. Nu ljöd dom om igen i hennes hemförsamling och den för dagen samlade strängmusiken hade inga problem med inövandet, det var som att sångerna satt i ryggmärgen. Lammets sång sjöngs med en inlevelse som aldrig förr och när vi sjöng om Musen, som ville bo under Noas hus, var det allmänt tecknande i luften. Det var gamla söndagsskolminnen som kom fram med den välkända sången som har sjungits av många generationer vid det här laget. Det var också här i Fylstakyrkan tillsammans med dess sångare som vi tidigare sjöng in en cd-skiva med 27 st av Lydias sånger. Ytterligare sångarminne här ifrån är de båda helgmålsringningarna som spelades in här 2010. Det har känts naturligt och gett extra inspiration att få sjunga sångerana i den lokal där  de allra först framförts under Lydias egen ledning. Det kändes också starkt att få sjunga hennes sista sång just här, där den blev sjungen för allra första gången på hennes egen begravning.

För du mig djupt ned i dödsskuggans dal,

leder du mig genom mörker och kval,

höljer mig dimman så grå och så sval,

Dock vill jag tacka dig, o Jesus

Ett hjärtligt tack till församlingen, för att vi fick komma och tillsammans med er uppleva sångarglädjen och gemenskapen igen.