Det var just i den mest intensiva svaninvationens tid, första dagarna i april, vi gästade Vallakyrkan i Degerfors. I luften och på fälten vi passerade såg vi tusentals fåglar, gäss och svanar i stora skaror, som samlats och rastade i Tysslingetrakten, på sin väg norrut mot de ”ljusare länder” i norr där de skall häcka. Det kändes som en verklig upplevelse av det som inspirerat Lydia när hon skrev sången Flyttfåglarna, även om hon tänkte och skrev om den omvända flytten, söderut på hösten.

Församlingen i Degerfors är verkligen att gratulera till den fina, vackra och ändamålsenliga kyrkan. Det var en upplevelse att få sjunga och spela i den. Akustiken gjorde att det gick lätt och den glada utstrålningen vi möttes av från de olika besökarna gjorde att vi trivdes tillsammans med församlingen.

Berättelsen om att Lydia inte ville heta Lydia som barn väckte viss munterhet. Hon ville heta Greta. Men mamma Ida accepterade inte namnbytet. Vid närmare eftertanke kom dock Lydia på att det var bäst som det var, i Livets bok stod hon ju upptagen med namnet Lydia och då var det ju bäst  att ha namnet kvar när, ”dom skall läsa upp namnen i himlen”.

Liknelserna från naturen kommer igen i många av Lydias sånger. I dag kändes det extra fint att sjunga Härlig är himlen, samtidigt som solens strålar smet in genom takfönstren, bländade och värmde. Livsvandringen som en färd uppför fjällen, högre och högre är en annan uppskattad liknelse hon formulerat och tonsatt. När Björns trumpet sedan inledde sången Flyttfåglarna kändes det som att det var den melodin svanarna vid Tysslingen egentligen ville basunera ut.

Kyrkkaffet efter denna söndagens förmiddagsgudstjänst smakade riktigt bra och vi kände oss mycket behagliga när vi åkte hem igen i det vackra vårvintervädret.